Har precis lagt på telefonen, har prata en stund med Marcus. Och självklart ska han avsluta samtalet med något ämne som sätter igång min hjärnverksamhet. Med den stora frågan: vad ska jag göra efter sommaren. Ne, tänker jag, ska väl försöka få sommar jobb på mammas jobb hade jag tänkt mig. Sen säger hon att de söker massa vikarier hela tiden. Men sen tänker man efter, är det något jag vill jobba med? Hel ärligt så är det ett nej på den frågan. En sommar kan man kanske klara av, men kanske ett halv år, eller år. Nej tack.
Och efteråt fick jag se massa bilder av praktik platsen jag var på förra våren och känslan som kommer upp är bara att man saknar stället. Man saknar att jobba hela dagarna, får rida massa olika hästar, lära sig något som man tycker om och känna att man gör nytta och det man gör är något som man tycker om, som man alltid har tyckt om. Även fast man sliter hela dagarna, det värker i kroppen när man efter lägger sig i sängen, det känns i kroppen när man dagen efter ska gå upp ur sängen. Men det gör inte för mycket, för det jag gör tycker jag om, och det jag gör är något jag kan och vill lära mig mer av.
Denna sista praktiken var egentligen helt okej, hade bara det man gjort uppskattats lite mer och att man någon gång hade fått för ett "tack" för att man var där ifrån 8-5 och gjorde allt man blev tillsagt till att göra + mer där till. Och när man gör sånt stort arbete så vill man också lära sig något när man är där för att lära sig.
Men, det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om att jobba i stall dagarna i enda, så är det inte ett jobb man kommer kunna försöja sig på. Man kan inte bo i en egen lägenhet med en lön som kanske ligger på max 9000. Man klarar inte av att leva på det, om man inte bor hemma och inte har räkningar att betala. Men jag vill inte bo hemma, jag vill inte behöva vara beroende av någon annan. Jag vill kunna sköta mig själv och allt som hör där till. Men vad vill man jobba som? Jag började Plönninge pga att jag trodde att jag skulle få en klarar syn på vad jag vill göra efter skolan. Men nu sitter jag här, med 5 månader kvar av min gymnasie tid och har inte alls blivit klokare på vad man ska göra sen. Det enda jag har kommit fram till, att hästvärlden inte är något som lönar sig för det arbete man gör. Att man blir faktiskt, så gott som utnyttjad. Men det har mamma sagt till mig hela tiden, hon har var emot att jag skulle välja någon häst linje. Men det skulle ta mig 3 år att komma fram till. Jag förstår inte var dessa åren har tagit vägen och min hjärna har inte blivit det minsta klarare på vad som skulle kunna intressera mig. Och det är hemskt att allvaret börjar närma sig med storm steg.
Ne, nu säger jag som Marcus sa för att par timmar sen, " Ne, matilda vi ska nog inte prata om detta något mer, vi får ist gå och lägga oss och hoppas på att Jesus kan visa dig en uppebarelse i din dröm. Så nu överlämnar vi detta till honom."
God natt ♥