Jag vet inte vad man ska säga längre.
Idag "firar" jag och Marcus 21 månader tillsammans. 21 månader var det sen vi träffade första gången efter festen på Fjälldalen. Det är snart 2 år sen vi träffades för allra första gången på Fjälldalen. Och jag har lagt ner hela min själ på detta förhållandet. Jag har aldrig gråtit så mycket över en och samma person, jag har aldrig haft så roligt med en annan person, jag har skrattat så mycket tillsammans med en annan person, och jag har aldrig älskat en person så mycket som jag har älskat honom.
Men kanske är det så, att även det allra bästa även måste ha ett slut ibland?
Kanske är det så att man släppa det bästa? Släppa de få planer som finns, släppa alla känslor, försöka gå vidare.
Men jag vet inte, jag har ingen jävla aning.