Gud, har antligen blivit frisk. Tog mig bara 1,5 vecka, och $140 dollar fattigare. Men antar att det ar vart det. Lag i feber i 1 vecka vantade pa att mitt egna kasa immunforsvar skulle ta hand om det. Men icke. Sa hade inget annat val en att ga till doktorn och sa han kunde skriva ut lite antibiotika till mig. Aven fast jag madde piss den forsta dagen efter att jag hade borjat ata det. Sa var det anda vart det. Ar forfarande 2 dagar kvar, men sen sa ar kuren over, can't wait! Blir sa trott och hangig efter varje piller jag tar, jatte jobbigt ar det. Hostar gor jag fortfarande. Men de som kanner mig, vet att det ar inte nagot som jag kommer bli av med i forsta taget. Aven fast den ar mycket battre en vad den har varit!

Men var inte min jobbiga sjukdom som jag skulle agna hela detta inlagget till. Viktigare saker att skriva av mig om. Sasom, att jag kanner mig valdigt ensam. Killen som jag traffade i Carins kom hem forra tisdagen, han var over har forra onsdagen. Men har inte hort ett ord fran honom sen dess. Visst att han glomde sin laddare till telefonen nar han var har. Sa han kan innte kontakta mig, jag kan inte kontakta honom. Men imorgon sa har det gatt 1 vecka, och vem klarar sig utan mobil i 1 vecka? Visst, nagot faktiskt kanske har hant, vad vet jag? Och isf kommer jag antagligen aldrig fa reda pa det heller. Men tror bara att jag tar sjalva grejen ganska personligt. Lite som han insag/tankte, "Varfor i h*lv*te vantade jag pa denna tjejen. Dags att dra sa snabbt som mojligt" Eller nagot. Vad vet jag. Kanns som det ar mitt fel, och om det var det, kommer jag aldrig fa reda pa det. Om han inte koper ny laddare till sin telefon. Vet inte, men hade satt fram emot att faktiskt ha nagon att titta film med, utan att bry sig. Att bara testa och se hur det gar. Bara nagon som vill traffa en efter jobbet. Istallet springer han snabbar en snabbast at andra hallet. 

Annan sak som bidar till min ensamhets kansla ar att jag haller pa och fa en panik atack om mitt visum. Tjejen som jag bor med, sms:ade mig idag for att saga att hon och hennes kille har bestamt sig for att hitta en egen lagenhet. Och den andra killen som bor har har ocksa bestamt sig for att flytta. Vilket kanns som en kniv i ryggen. For nu maste jag hitta ett nytt stalle att flytta till inom 1 manad, 17 sep, maste vi vara ute. Och hade jag vetat detta, sa hade jag inte flyttat hit fran forsta borjan. Da hade jag bara stannat i Richmond och sparat mig sjalv allt besvar med flytt hit. Flytt dit. Vilket gar till mitt nasta problem, visumet gar ut i 4 oktober. Vem vill ha nagon som flyttar in for bara 1 mandad? Ingen. Vill jag bo i hostel i 4 manader? Nej, inte alls. Gor detta sa att jag vill bara packa min vaska och aka hem? Mer en nagot annat.

Borjar trott pa att vara pa resande fot. Inte vet vart man ska bo. Flytta mellan olika stallen. Jag gillar det inte. Det ar inte jag. Jag borjar trottna pa att organisera allt detta. Detta kommer bli min 5 flytt under loppet av 10 mander. Hatar det. Inte gillar jag att vara ensam om allt heller. Jag maste gora att. Man har ingen att dela problemen med, utan allt landar med en klump pa mina axlar. Och har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom visa om dessa situvationer som uppstar. blaaaaaaaaaaaaa.

Som jag sa. Ensam kanner jag mig. Ensam i denna stora elaka varld. Och den enda som kan radda mig fran den, ar mig sjalv. Aven fast jag sa onskar att nagon bara skulle komma in, hjalpa mig. Om sa bara for 1 dag. Neusch, fardig klagat for idag kanske. Dags att dricka mammas te, kollar pa nagon snyfft film och fortsatta kanna mig ensam. 

Take care! ♥