Sa, varnar er redan nu att detta kommer formodligen bli ett lang inlagg. Mycket som snurrar i mitt huvud just nu.
Det finns manga saker har i livet som man bara kommer gora en gang. Tror det ar nagot man lar sig efter hand att uppskatta mer och mer varje gang detta tillfallet kommer. Vad jag pratar om ar studenten. Pa ett satt ar det skramande, 2 ar har nu gatt sedan jag var den "lilla" flicka, som kande mig sa stor. Du gar i skolan 12 ar, du kampar dig fram till denna dagen. Du langtar efter den. Du tranar efter den. Ditt liv de senaste aren har  handlat om att fa sa bra betyg som mojligt. Det ar en dag i ditt liv, som du aldrig kommer gora om igen. Men allt forsvinner sa fort, och man star med fragan, Vad gor jag nu?. 2 ar senare, och jag star fortfarande med samma fraga, bara hundratals mil hemifran. Men langtar efter denna dagen, sa mycket. Men man inser inte hur mycket man kommer sakna den. Hade jag kunnat gora om min 3 ar, eller, iaf det sista aret pa Plonninge, om det bara hade varit till att spola tillbaka tiden, sa hade jag gjort de. Man tyckte att livet da var sa svart. Men allt var egentligen bara enkelt, iaf for mig nu nar jag tanker tillbaka pa det. 2 ar senare och jag har fortfarande inte kommit pa vad jag vill gora med mig sjalv. Fortfarande lika velig som dagen efter studenten. Bara nagra misstag rikare och hundratals mil hemifran. Men vad man inte visste da, ar hur mycket man kommer sakna alla underbara vanner. Sakna skollivet, som kanns sa svart, men i verkligenheten ar sa enkelt. Att ha ett syfte med livet, ta sig igen skolan. Lara sig nya saker. Utvecklas som manniska. Men jag ser tillbaka pa det nu 3 ar med underbara manniskor.
Igar var den Kajsa tur, att springa ut, kanna lyckan i kroppen. Och antagligen en av de basta dagarna i hennes liv. Men jag var inte dar. Vet, hoppas, att hon forstar. Men anda, som storasyster kanns det som min uppgift. Vara dar, krama henne efter hon har sprungit ut. Hanga saker runt hennes hals. Gora allt som hon ber mig att gora. Se till att hon dricker som aldrig forr. Se till att det blir den basta dagen i hennes liv. Men det enda jag faktiskt kunde gora, var att ge henne ett telefonsamtal och saga grattis. Fraga hur dagen har varit, om hon var nojd med den. Om hon hade fatt nagra fina presenter. Om mamma och resten av familjen gor det basta av henne stora dag. Men hela situvationen far mig att kanna mig sa hjalplos. Men jag hoppas av hela mitt hjarta att hon kommer fa en bra framtid. Att hon far allt hon onskar sig har i livet. For hon fortjanar bara det basta.
Nagot som jag lar mig av den har resan ar hur mycket min familj betyder for mig. Jag har de basta 3 syskonen i hela varlden. En mamma som jag avgudar, sa stark och vacker. Som alltid finns dar, spelar ingen roll vad det handlar om.
Vet inte riktigt vad jag vill saga med detta, tappade traden i allt detta babblande. Antar att jag bara onskar att jag hade varit dar. Att gora alla dessa sakerna for henne. Att det ar en dag i livet som hon aldrig kommer gora om igen. Men jag missade det. Antar att det far mig att kanna mig dalig, som en storasyster. Aven fast jag ar sa lycklig for hennes skull, sa onskar jag att jag hade haft en del i en av de storsta dagarna i hennes liv..


Vackrare far man leta efter!


Alskade fina lillasyster. Stort stort grattis till dig!! (: <3